Simply living, high thinking!

Såg Asta Kask med Sara. Jag hälsade aldrig på Dadde. Han gick förbi flera gånger och stog och pratade och chillade hela kvällen innan det var deras tur att spela. Jag kunde trallat fram när det än passade mig, men jag tänkte på honom som känd trummis, och inte som Dadde, så jag vågade inte. Förrän dom klev upp på scen och började checka ljud och sånt, då gick jag fram för att vinka och hälsa, men på dom 5 meterna till scenen hann alla springa fram framför mig (jag var lite feg och långsam också) så det sket sig.

Ingen Dadde.