Janice Woods
Här är början på min novel:
Jag, Janice Woods, packar ihop det viktigaste; smink, hårborste, tre tröjor och två par jeans. Och Stinky såklart, katten. Sedan skyndar jag ut genom fönstret där pappa och min storebror väntar i den lilla jollen vi blivit tilldelade. Allt är kaos, allt jag ser är hustak och skrangliga små båtar. Allt jag hör är barnskrik, rop från panikslagna föräldrar och hundar som skäller. Min hemtrevliga hemstad Sandy lake ligger numera under vatten, jag kommer antagligen aldrig att få komma tillbaka till Kanada igen. Inte till det Kanada jag levt hela mitt liv i alla fall. Ecuador är målet, dit ska vi ro. Jag är inte redo att fundera över hur många familjer som inte kommer klara sig hela vägen till ekvatorn. Pappa har laddat upp båten med all mat, mest frukt, han fått tag på, och fyllt säkert tjugo flaskor med vatten. Men tjugo flaskor vatten räddar knappast 600 000 familjer, om inte fler, i en storm mitt ute på havet.
Dags att börja ro, sex åror, två per person. Hejdå huset. Hejdå sängen. Hejdå datorn och hejdå TV:n. Jag tittar bak en sista gång, för att spara bilden av ovetande i sinnet. Årorna går i otakt och båten rullar fram i trög fart. Kalla, stora regndroppar rullar ner för mina kinder, nu skulle ingen se att jag grät.
